Folkdans kallar vi de danser som dansades under 1800-talet och tidigare, som sedan har förts vidare genom tradition. Hit hör bl.a. många av "turdanserna" där fler än 2 dansare i olika uppställningar utför danser som består av flera turer. Som namnet folkdans antyder är det vanligt att de har dansats av "vanligt folk", även om de från början dansades av "finare folk". Idag dansas både ursprungliga folkdanser, uppställningar som oftast har karaktären av sällskapsdans, och danser som har sitt ursprung i folkliga danser, som modifierades av skolade dansare under 1800-talet. Folkdanser kan också vara skapade för att visa en händelse i livet. Sådana danser är bland andra "väva vadmal" och "dansa kronan av bruden". Under början av 1900-talet ville många musikforskare värna det svenska musikarvet. Koreografer lät sig då inspireras av folkliga danser och låtar, och skapade musik och dans för sceniskt bruk. Melodierna är traditionella låtar men spelsättet kan skilja sig lite från den folkliga dansen. Utifrån dessa danser skapades folkdanslagen, som alltså dansar koreografier från förra seklets början. På grund av folkdanslagen är det dessa koreograferade danser som de flesta tänker på när de hör ordet folkdans. Ordet har alltså fått en något annorlunda betydelse än det ursprungliga, de danser som har sitt ursprung i sällskapsdanserna. Gammeldans kallar vi en del av de folkliga danser som fanns före 1930-talet, innan jazzmusiken och de nya danser man dansade till den kom till Sverige. De gamla danserna fick därför namnet gammeldans. Dessa danser blev populära i mitten av 1800-talet, på bekostnad av äldre danstyper såsom polska, långdanser, kadrilj med flera. De danser vi räknar till gammaldans är schottis, polka, hambo, vals, snoa och mazurka. En del varianter på gammeldanserna finns, och de kallas ofta gillesdans.